(Typsnittet valde att ändra på sig och bli helt märkligt ungefär mitt i texten, jag har cirka noll koll på varför men tills jag löst det hoppas jag att ni kan stå ut och läsa ändå :)) )
Titel: Den lille vännen (eng titel: The Little Friend)
Författare: Donna Tartt
Publicerad: 2002
Slidor: 633
Ebba klår mig absolut om vi skulle få för oss att ha någon tävling i antal lästa böcker under sommaren (här i Österrike bjuds det på 25 grader och sol idag så jo, september är fortfarande sommar) men idag tänkte jag recensera boken jag nyss läste ut!
Jag stiftade bekantskap med Donna Tartt första gången i tredje ring i gymnasiet när vi i svenskan fick i uppgift att läsa hennes debutroman ”Den hemliga historien” och sedan ha boksamtal kring den. Vi gick snäppet längre och skaffade både en gruppchatt på messenger och hade middag med just boken som tema där vi mest diskuterade vem av karaktärerna vi trodde var snyggast. Tartts debut handlar om ett kompisgäng på ett universitet, som håller sig avskilda från resten av eleverna och spenderar dagarna med sin professor, lär sig grekiska och latin och dricker mängder med rödvin. En kväll spårar det ur och vännerna försöker efter det ta sig ur en fruktansvärt trasslig situation så gott de kan. Det är en helt fantastisk bok som tog oss alla med storm och jag har fortfarande inte vågat läsa om den, av rädsla för att den inte kommer leva upp till den starka upplevelsen den gav mig första gången. Tartt beskriver alla karaktärer och deras agerande väldigt grundligt och även om jag inte direkt respekterade allt de gjorde förstod jag alltid varför de gjorde det. Kommer också ihåg att jag framförallt knöt an starkt till Richard, bokens huvudkaraktär som dock mest beter sig som en sidokaraktär, och relaterade mycket till hans desperata längtan att få tillhöra en grupp.
Det är en fantastisk bok och jag hoppas att jag någon gång ska läsa om den och återupptäcka besattheten, men idag ska det inte handla om den utan om Tartts andra bok som utkom 10 år senare efter debuten.
”Den lille vännen” utspelar sig i ett litet samhälle i den amerikanska södern och handlar om familjen Cleve och hur den tragedi som utspelade sig för 12 år sedan fortfarande påverkar dem. Första meningen lyder:
”Charlotte Cleve skulle under återstoden av sitt liv förebrå sig själv för sin sons död därför att hon hade beslutat att servera morsdagsmiddagen klockan sex på kvällen i stället för mitt på dagen, efter kyrkan, då familjen Cleve i normala fall åt den”
och jag måste absolut applådera Tartt för en väldigt fängslande inledning. Mellansonen Robin hittades mördad på baksidan av huset av grannfrun en mors dag och trots att både de två systrarna och mormodern befann sig utomhus såg ingen någonting och mordet klarades aldrig upp.
12 år senare lever pappa Cleve med sin älskarinna i en annan del av landet, mamman och storasyster Allison gör inte mycket annat utöver att titta på serier, sova och käka mintglass och hemmet underhålls av Ida, hemhjälpen som agerar mer förälder än någon av de biologiska föräldrarna gör. Mitt i detta finns Harriet, som var bebis när Robin dog men som nu blivit 12 år gammal. Hon ifrågasätter bibelstudierna, vill till skillnad från resten av familjen prata om Robins död och hans mördare och beskrivs som dragen till allt mörkt och mystiskt. Många av hennes lekar med de andra barnen går ut på att testa gränser och trösta ödet. Hennes bästa kompis Hely lyssnar alltid ivrigt på henne och under bokens gång hamnar de öga mot öga med både skallerormar och pistoler. Det är sommarlov och med Hely i släptåg bestämmer sig Harriet för att gå till botten med mordet på Robin, ett beslut som bland annat får en knarkhärva att nystas upp och relationer att sättas på prov.
Denna bok var en långkörare för mig och det var först de sista 100 sidorna som jag läste kontinuerligt och inte ville lägga mig ifrån boken. Innan dess läste jag några sidor här och där bara för att försöka ta mig framåt, vilket också ledde till att det tog mig närapå 3 månader att läsa ut den. En del har absolut med att göra att jag har lagt tid på att se serier (Sanna och jag tittade oss igenom två säsonger av Mandelmanns gård på några veckor, det säger väl en del om våra prioriteringar) lyssna på poddar och ringa hem istället för att läsa, men jag valde ju också att inte läsa för att jag tyvärr upplevde boken som rätt seg. Tartts styrka är hennes detaljrika och egna sätt att skriva på men vissa episoder i boken var för långdragna och för tyngda av beskrivningar att jag lite tappade intresset. Det finns ändå en gräns i hur länge det är intressant att få läsa om en bikaraktärs barndom till exempel, eller hur många gånger det känns spännande att Harriet och Hely ger sig ut på spaningar utan att hitta något nytt.
Det som räddar boken är dock Tartts förmåga att måla och beskriva personer på sådant sätt att det känns som att de skulle kunna sitta bredvid en och berätta bokens händelser själva. Boken växlar mellan olika personer som berättarröst och bland annat Harriet, Harriets mormor och en man vid namn Danny Rattcliff återkommer ofta och även om alla de tre hamnade i situationer väldigt långt ifrån mitt liv var deras känslor och tankar så väl skrivna att jag hamnade där i handlingens centrum tillsammans med dem. På slutet blev det så pass obehagligt men ändå fängslande att jag vände blad med en liten klump i magen. Tarrt har ett speciellt sätt att skriva och det gör sig verkligen bäst när hon beskriver känslor eller tankegångar hos sina karaktärer, då är man där, tillsammans med dem.
”Den lille vännen” är inte en så omtumlande och stark bok som jag minns ”Den hemliga historien” men inte heller en dålig bok på något sätt. Den är bitvis rätt seg och långtråkig men slutet är gripande och jag är glad att ha läst den. Jag tror också att om jag läst boken mer kontinuerligt och sammanhängande hade uppfattat den som mer sammansatt och inte lika seg. Men summa summarum, en absolut läsvärd bok med starka karaktärsbeskrivningar!
// Johanna!
Forever 61 