Etikett: recension

Text och litteratur

Bokrecension: Den lille vännen

foreversixtyoneLämna en kommentar

(Typsnittet valde att ändra på sig och bli helt märkligt ungefär mitt i texten, jag har cirka noll koll på varför men tills jag löst det hoppas jag att ni kan stå ut och läsa ändå :)) )

Titel: Den lille vännen (eng titel: The Little Friend)

Författare: Donna Tartt

Publicerad: 2002

Slidor: 633

Ebba klår mig absolut om vi skulle få för oss att ha någon tävling i antal lästa böcker under sommaren (här i Österrike bjuds det på 25 grader och sol idag så jo, september är fortfarande sommar) men idag tänkte jag recensera boken jag nyss läste ut!

Jag stiftade bekantskap med Donna Tartt första gången i tredje ring i gymnasiet när vi i svenskan fick i uppgift att läsa hennes debutroman ”Den hemliga historien” och sedan ha boksamtal kring den. Vi gick snäppet längre och skaffade både en gruppchatt på messenger och hade middag med just boken som tema där vi mest diskuterade vem av karaktärerna vi trodde var snyggast. Tartts debut handlar om ett kompisgäng på ett universitet, som håller sig avskilda från resten av eleverna och spenderar dagarna med sin professor, lär sig grekiska och latin och dricker mängder med rödvin. En kväll spårar det ur och vännerna försöker efter det ta sig ur en fruktansvärt trasslig situation så gott de kan. Det är en helt fantastisk bok som tog oss alla med storm och jag har fortfarande inte vågat läsa om den, av rädsla för att den inte kommer leva upp till den starka upplevelsen den gav mig första gången. Tartt beskriver alla karaktärer och deras agerande väldigt grundligt och även om jag inte direkt respekterade allt de gjorde förstod jag alltid varför de gjorde det. Kommer också ihåg att jag framförallt knöt an starkt till Richard, bokens huvudkaraktär som dock mest beter sig som en sidokaraktär, och relaterade mycket till hans desperata längtan att få tillhöra en grupp.

Det är en fantastisk bok och jag hoppas att jag någon gång ska läsa om den och återupptäcka besattheten, men idag ska det inte handla om den utan om Tartts andra bok som utkom 10 år senare efter debuten.

”Den lille vännen” utspelar sig i ett litet samhälle i den amerikanska södern och handlar om familjen Cleve och hur den tragedi som utspelade sig för 12 år sedan fortfarande påverkar dem. Första meningen lyder:

”Charlotte Cleve skulle under återstoden av sitt liv förebrå sig själv för sin sons död därför att hon hade beslutat att servera morsdagsmiddagen klockan sex på kvällen i stället för mitt på dagen, efter kyrkan, då familjen Cleve i normala fall åt den”

och jag måste absolut applådera Tartt för en väldigt fängslande inledning. Mellansonen Robin hittades mördad på baksidan av huset av grannfrun en mors dag och trots att både de två systrarna och mormodern befann sig utomhus såg ingen någonting och mordet klarades aldrig upp.

12 år senare lever pappa Cleve med sin älskarinna i en annan del av landet, mamman och storasyster Allison gör inte mycket annat utöver att titta på serier, sova och käka mintglass och hemmet underhålls av Ida, hemhjälpen som agerar mer förälder än någon av de biologiska föräldrarna gör. Mitt i detta finns Harriet, som var bebis när Robin dog men som nu blivit 12 år gammal. Hon ifrågasätter bibelstudierna, vill till skillnad från resten av familjen prata om Robins död och hans mördare och beskrivs som dragen till allt mörkt och mystiskt. Många av hennes lekar med de andra barnen går ut på att testa gränser och trösta ödet. Hennes bästa kompis Hely lyssnar alltid ivrigt på henne och under bokens gång hamnar de öga mot öga med både skallerormar och pistoler. Det är sommarlov och med Hely i släptåg bestämmer sig Harriet för att gå till botten med mordet på Robin, ett beslut som bland annat får en knarkhärva att nystas upp och relationer att sättas på prov.

Denna bok var en långkörare för mig och det var först de sista 100 sidorna som jag läste kontinuerligt och inte ville lägga mig ifrån boken. Innan dess läste jag några sidor här och där bara för att försöka ta mig framåt, vilket också ledde till att det tog mig närapå 3 månader att läsa ut den. En del har absolut med att göra att jag har lagt tid på att se serier (Sanna och jag tittade oss igenom två säsonger av Mandelmanns gård på några veckor, det säger väl en del om våra prioriteringar) lyssna på poddar och ringa hem istället för att läsa, men jag valde ju också att inte läsa för att jag tyvärr upplevde boken som rätt seg. Tartts styrka är hennes detaljrika och egna sätt att skriva på men vissa episoder i boken var för långdragna och för tyngda av beskrivningar att jag lite tappade intresset. Det finns ändå en gräns i hur länge det är intressant att få läsa om en bikaraktärs barndom till exempel, eller hur många gånger det känns spännande att Harriet och Hely ger sig ut på spaningar utan att hitta något nytt.

Det som räddar boken är dock Tartts förmåga att måla och beskriva personer på sådant sätt att det känns som att de skulle kunna sitta bredvid en och berätta bokens händelser själva. Boken växlar mellan olika personer som berättarröst och bland annat Harriet, Harriets mormor och en man vid namn Danny Rattcliff återkommer ofta och även om alla de tre hamnade i situationer väldigt långt ifrån mitt liv var deras känslor och tankar så väl skrivna att jag hamnade där i handlingens centrum tillsammans med dem. På slutet blev det så pass obehagligt men ändå fängslande att jag vände blad med en liten klump i magen. Tarrt har ett speciellt sätt att skriva och det gör sig verkligen bäst när hon beskriver känslor eller tankegångar hos sina karaktärer, då är man där, tillsammans med dem.

”Den lille vännen” är inte en så omtumlande och stark bok som jag minns ”Den hemliga historien” men inte heller en dålig bok på något sätt. Den är bitvis rätt seg och långtråkig men slutet är gripande och jag är glad att ha läst den. Jag tror också att om jag läst boken mer kontinuerligt och sammanhängande hade uppfattat den som mer sammansatt och inte lika seg. Men summa summarum, en absolut läsvärd bok med starka karaktärsbeskrivningar!

// Johanna!

Text och litteratur

Bokrecension: Frankissstein

foreversixtyoneLämna en kommentar
Frankissstein

”Humankind cannot bear very much reality. That is why we invent stories, I said. And what if we are the story we invent? he said.”

  • Titel: Frankissstein
  • Författare: Jeanette Winterson
  • Utgivningsår: 2019
  • Sidor: 344

Jeanette Winterson har varit min favoritförfattare sedan jag var 15 år så självfallet såg jag mycket framemot att läsa hennes senaste roman. Tyvärr måste jag erkänna att jag blev mycket besviken.

Det är väldigt svårt att beskriva denna bok men jag ska ge det ett försök. I Frankissstein får vi följa två berättelser parallellt. Vi följer en fiktiv ombeskrivning av Mary Shelleys liv från den stunden då hon först får idéen till att skriva Frankenstein och framåt. Samtidigt läser vi en omtolkning av Frankenstein berättelsen som utgår från doktorn Ry som levererar kroppsdelar till hens kärlek Victor Stein, känd AI-professor som tror sig kunna återuppliva de döda. Samtidigt får vi även följa Ron Lord, en parodi på Lord Byron, som massproducerar sexrobotar och allt utspelar sig i en post-Brexit verklighet väldigt nära vår egen. Jag vet inte om den sammanfattningen gjorde er något klokare men ja, det är kärlek, det är sex, det är en huvudkaraktär som är trans, det är AI, det är sexrobotar, det är existensiella diskussioner, det är feminism.

Jag gillar verkligen böcker som är lite ”too much” så den här borde egentligen tala rakt till mitt hjärta för på många sätt är den helt bisarr och många gånger studdar den på satir. Innan jag kommer till kritiken vill jag säga att jag verkligen älskade att läsa kapitlen där vi får följa Mary Shelleys liv. De var vackert skrivna i klassisk Winterson-stil och jag tyckte verkligen att Shelley byggdes upp som en otroligt sympatisk och intressant karaktär. Hade boken enbart bestått av det så skulle den troligen seglat upp som en av årets bästa läsuppelvelser. Tyvärr så gjorde den inte det.

Problemet med den här boken är inte att den är konstig, Winterson har skrivit många böcker som är mycket konstigare men mycket, mycket bättre. Mitt problem är att det känns som den här boken försöker att vara så mycket på en gång och den försöker verkligen allt för att vara ”nutida”. Det kändes nästan som om författaren använt sig av de mest Googlade orden 2018-2019 för att sen slänga ihop en roman. Kanske var det tanken och det kunde säkert blivit en intressant roman, men det passar inte Wintersons sätt att skriva. Diskussionen kring AI, sexrobotor och annat var intressant, men det kändes inte lika revolutionerande och otroligt som de beskrevs som i boken. På många sätt lever vi redan i verkligenheten som beskrivs i denna boken men det kändes som om Winterson använde många av dessa aspekter, just för att den skulle vara sådär ”wow 2019 wow framtiden wow teknik”. Jag köpte det inte riktigt och jag gillade inte hellre referenserna till nutida politiska händelser, det kändes lite töntigt på ett negativt sätt.

Boken är väldigt rolig stundtals vilket jag uppskattade och även om den var lite töntig ibland så var majoriteten av läsningen ändå njutbar. Jag hade dock enormt stort problem med hur transkaraktärern Ry’s upplevelser beskrevs. Kanske finns det många transpersoner som kan relatera till Ry, men jag tycker att hen beskrevs på ett otroligt stereotypiskt och förenklande sätt som inte kändes äkta, i alla fall om jag baserar min bedömning på de i min närhet som identifierar sig själva som trans och ickebinära. Victor Stein har också en problematisk fetichism för Ry’s transidentitet och kropp vilket kunde vara en superintressant grund för en relation men detta problematiserades inte riktigt tillräckligt enligt mig. Det här är en beskrivning av en transperson som jag hade förväntat mig av en bok för 10-15 år sedan, men inte nu i 2019. Vilket gör mig väldigt chockad, för Winterson har beskrivit HBTQ+ personer i hennes verk under hela hennes författarskap och jag har aldrig känt att de haft samma ton som denna.

Överlag så älskade jag cirka 40% av boken, tyckte ungefär 40% var sådär och ansåg att runt 20% var riktigt dålig. Så mitt omdöme landar någonstans i mitten och jag måste säga att jag tyvärr är riktigt besviken på den här boken. Skulle istället rekommendera någon av hennes fantastiska tidigare romaner såsom exempelvis Fyrväktaren, Tyngd, Passionen och Skrivet på kroppen.

/ Ebba

Text och litteratur

Bokrecension: Sommarboken

foreversixtyoneLämna en kommentar
Bildresultat för sommarboken tove jansson

”Allting finns om man söker och har tid, det vill säga råd att söka och under sökandet är man fri och hittar saker som man inte alls hade tänkt sig”

  • Titel: Sommarboken
  • Författare: Tove Jansson
  • Utgivningsår: 1972
  • Sidor: 192

Sommarboken är en riktig klassiker och med god anledning. Denna roman följer den lilla flickan Sophia, hennes pappa och hennes farmor som bor på en ö någonstans i Finska viken. Vi får följa deras vardagsliv under en sommar med särskilt fokus på den unika relationen mellan ett litet barn och en gammal kvinna.

Tove Jansson är mästare på att fånga de små, underliggande känslorna som ligger och gnager inom människan. Sommarboken har ingen tydlig handling utan skildrar snarare skilda händelser från flickan och farmoderns liv tillsammans. Det var en otroligt mysig läsupplevelse och jag fnissade för mig själv många gånger åt flera av de komiska passagerna. Samtidigt så finns det många allvarligare teman i boken och jag tror verkligen att detta är en bok som fungerar bra att läsa i alla åldrar och gärna tillsammans med någon i en annan ålder.

Boken innehåller en fantastisk skildring av barndomen i kontrast till ålderdomen. Hur mycket livet skiljer sig i olika åldrar men samtidigt hur vi i äldre dagar blir allt mer lika barn igen. Det är en lågmäld skildring av livet men som i sin knappnålstysta beskrivningar av tillvaron lyckas beskriva det största och kanske allra viktigaste. Jag var också förtjust i de många naturbeskrivningarna och hur stor betydelse naturen har för människorna på den lilla ön.

Jag tyckte mycket om denna boken, dock upplevde jag att jag själv inte riktigt blev lika känslomässigt påverkan som jag blivit av att läsa flera av Tove Janssons andra texter. Temat kring ålderdomen och relationen mellan Sophia och farmodern var väldigt fin läsning men jag blev ofta trött på Sophia som karaktär. Detta var säkert meningen eftersom hon troligen ska föreställa ett barn i någon form av trotsålder men det blev tjatigt ibland och enligt mig så var det flera kapitel som inte tillförde så mycket till boken överlag.

Sommarboken är inte det bästa jag har läst av Tove Jansson men den är riktigt mysig att läsa. Så har du en regnig sommardag ledig så tror jag få böcker passar bättre att krypa ner under filten tillsammans med.

/ Ebba

Text och litteratur

Bokrecension: Ett system så magnifikt att det bländar

foreversixtyoneLämna en kommentar
Bildresultat för ett system så magnifikt att det bländar

”Allting går under, men allt är ett under”

  • Titel: Ett system så magnifikt att det bländar
  • Författare: Amanda Svensson
  • Utgivningsår: 2019
  • Förlag: Nordstedts
  • Sidor: 549

Jag blev intresserad av att läsa Amanda Svenssons verk efter att ha sett en intervju med henne av Jessika Gedin på Babel. Jag tyckte hon verkade vara en otroligt fascinerande och intelligent människa och efter att ha läst hennes debutroman Hey Dolly var jag övertygad om att hon var en författare för mig. Ett system så magnifikt att det bländar är hennes fjärde roman och en riktig roman i all dess bemärkelse.

I bokens centrum står trillingarna Sebastian, Matilda och Clara som efter en dramatisk händelse glidit långt ifrån varandra och bosatt sig på olika platser på jorden. Vi får följa den sorgefyllda Sebastian som är hjärnforskare på ett mycket märkligt institut där han har ansvar för en apa med perfekt moralisk kompass och en kvinna som endast kan se två tvådimensionellt. Den bipolära Matilda bor i Berlin men är nu i Västerbotten med sin pojkvän och hans dotter Siri och plågas dagligen av sin synestesi. Ångestfyllda och osäkra Clara reser till Påskön för att skriva ett reportage om jordens undergång. På det får vi insekter, mörka familjehemligheter, en försvunnen pappa, en flyktbenägen hamster och Daktota Fanning.

Den här boken är helt galen på gränsen till vansinnig men samtidigt är den otroligt fantastisk. Jag fastnade direkt för trillingarna, särskilt Clara vars klimatångest är något jag verkligen kan relaterar till. Deras relation till varandra är skildrad på ett intressant och komplext vis och under bokens gång får läsaren mer och mer förståelse för hur de hamnade i sina respektive situationer. Jag var även mycket förtjust i alla mindre karaktärer, framförallt den före detta barnstjärnan Effie som möter Clara på Påskön. Många karaktärer var i ärlighetens namn ganska irriterande men Amanda Svensson skildrade dem på ett sätt som gjorde att jag ändå kände sympati för dem. Det kändes lite sorgligt att säga farväl till alla när boken väl var slut.

Amanda Svensson har blivit mest känd för sitt alternativa språk och det är verkligen inte likt någonting annat jag tidigare har läst. Hon blandar nästintill poetiskt språk laddat med allvar och filosofiska reflektioner tillsammans med vardagsrealism och mycket bisarra passager som får läsaren att skratta högt. Hennes sätt att skriva framkallar så mycket olika känslor och trots att handlingen är väldigt komplex så gjorde det fria, lekande språket att jag flög genom sidorna. Hon refererar till vetenskap, konst, populärkultur och allt där i mellan och ibland kräver texten att en kollar upp vissa termer men det är rätt kul att gör att en lär sig lite nytt på köpet.

Att läsa den här boken är verkligen som att sätta sig på en berg- och dal bana. Alla små detaljer får betydelse i det enorma system som titeln syftar på och det är otroligt rolig läsning när alla trådar vävs ihop i det mest bisarra men samtidigt intelligenta sätt. Jag uppskattade hur boken fokuserar på de små, relativt obetydliga systemen men även de stora komplicerade samhällsinstitutionerna och ekosystemen. Jag kan knappt föreställa mig hur länge författarens research måste ha tagit inför den här boken men det är oavsett, mycket imponerande och jag tror det är nästintill omöjligt att inte bli imponerad av detta verk oberoende av vad en i övrigt känner inför det.

Jag kan egentligen bara erkänna att jag är helt tagen av denna roman och jag ser så mycket framemot att läsa mer av Amanda Svensson och följa hennes författarskap i framtida. Jag är inte nödvändigtvis säker på att detta är en bok för alla då den är så pass konstig som den faktiskt är. Dock, om handlingen låter intressant och du är nyfiken på en riktigt alternativ och explosiv användning av det svenska språket så kan rekommenderar jag den här boken varmt. Det är överlägset den bästa boken jag läst hittills i år och det känns nästan lite sorgligt att behöva lämna tillbaka den på biblioteket.

/ Ebba