För sådär två tre veckor sedan besökte jag Kungliga Operan i Stockholm tillsammans med min gode vän Elliot. På programmet stod inget mindre än ”Der Ferne Klang” som har fått otroligt bra kritik (eller ja, i Dagens Nyheter vilket är det enda jag läser för att få en bild av kulturdebatten haha). Liksom ofta när jag besöker operan hade jag ingen aning om vad jag skulle förvänta mig eftersom min faktiska kunskap om opera är i princip oexisterande. Dock älskade jag den och blev otroligt imponerad av uppsättningen.
Der Ferne Klang är en mer ”modern” opera från början av 1900-talet som till en början följer det unga paret Grete och Fritz som splittras när Fritz bestämmer sig för att söka efter inspiration till sin musik i ”fjärran”. Han lämnar alltså henne hos sin problematiska familjesituation (absolut världens sämsta pojkvän) men hennes pappa är alkoholist och spelar bort hennes hand i äktenskap på krogen. Detta leder till att Grete förskjuts av samhället hon lever i och dras in i prostitution vilket är där berättelsen får sin riktiga början.
Jag har nog aldrig sett någonting på scen som är mer dramatiskt och spännande än Der Ferne Klang. Det är dekadens på högsta nivå där ögat aldrig får vila för det är hela tiden något nytt som händer på scen. Musikaliskt var det inte min favoritopera någonsin men handlingen fångade mig verkligen. I början var jag lite tveksam för operan är inte speciellt melodiös och jag var osäker på var både handlingen och musiken skulle ta mig. Men efter akt 1 var färdig så var jag helt fast och jag satt som bänkad under hela akt 2 och 3. Det var också en fantastisk uppsättningen och jag blev särskilt imponerad av sopranen som spelade Grete, jag tyckte hon gjorde ett otroligt bra jobb både som sångerska och skådespelerska.
Jag tror verkligen detta är en jättebra opera att börja med om du är nyfiken men känner dig lite nervös inför konstformen. Musiken är som sagt, lite mer ”flytande” än vad jag skulle säga att t.ex. Trollflöjten eller Carmen är som ändå har en del stycken som känns som riktiga ”låtar” (Nattens drottnings aria är ju en hit liksom). Dock är handlingen är väldigt tydlig och enkel att följa med i vilket gör att jag tror att den upplevs som mer lättillgänglig än många andra operor där det är lite mer diffust vad som faktiskt händer.
Jag tänkte skriva ett litet tipsinlägg såhär lagom till förmiddagsfikat, och det ska handla om 2 av mina favoritgrejer, trevliga vandringsleder och havregrynsgröt. Håll i hatten!
I helgen packade jag och mina föräldrar varsin ryggsäck med sojakorv, vedträn, gasolkök, termosar och toapapper, hoppade in i bilen och gav oss ut i de östgötska skogarna. Kosan styrdes mot Kristinefors (lite utanför Tjällmo), för dagens mål var Skönnarboleden. I sin helhet är leden ungefär 12 km lång och innehåller både en utkiksplats, en sjö och lite kulturhistoriska lämningar. Vi gick längs med bilvägen till en början, i några hundra meter ungefär, och svängde sedan upp så att vi kom direkt in på stigningen upp till utkiksplatsen ”Tyleklint”.
Efter att vi tagit oss ner från Tyleklinten följde en vandring i trolska skogar och små, vindlande stigar. På sina ställen var det fullt av hala rötter och stenar så man fick hålla koll på vart man satte ner fötterna, men med stabila kängor och diverse trädstammar att ta stöd av gick det prima. Efter någon timma kom vi fram till Skönnarbosjön och då gjorde vi upp en eld, dukade fram en liten korv med bröd-buffé och njöt i det fina vindskyddet som är uppställt där. Mamma och jag hade packat ner badkläder och handduk för att eventuellt ta ett oktoberdopp men då vi fick sällskap av Friluftsfrämjandets Motalaförening kändes det inte som riktigt rätt tillfälle att slänga sig i en rätt kall sjö. Kanske till nästa gång dock!
Efter lunchen bestämde vi oss för att korta av vår vandring och tog små skogsstigar tillbaka till parkeringen där vi ställt bilen. Det är en grej som jag tror många kan uppskatta med just Skönnarboleden, känner man inte för att gå hela vägen runt går det att gå tillbaka till start utan att för den delens skull behöva gå på exakt samma vägar tillbaka. En väldigt fin led som gav oss en mysig söndag i skogen, och vi sa flera gånger att vi ville tillbaka flera gånger! Här finns mer information att hämta!
Och så havregrynsgröten då. Denna fantastiska frukost, mellanmål, kvällsmat som går att växla och förnya i oändlighet! Jag är ett stort fan av frukost i allmänhet och myser av tanken på ett rikligt dukat bord, med nybakat bröd, många pålägg, granola, fryst frukt att toppa sin gurt med, te och kanske en chiapudding eller overnight oats också. Vad jag är sugen på till frukost går dock ofta i perioder och för tillfället har jag ett starkt sug efter havregrynsgröt, nästan varje morgon. Det fina med havregrynsgröt tycker jag är, utöver att det går snabbt och är mättande, att man kan toppa den med nästan vad som helst! Just nu är min bästa topping kanelstekta äpplen, jordnötssmör som får smälta in i gröten och äppelmos. En riktig äppelgröt med andra ord! Vill man kan man också koka med äpplen i gröten och krydda med kanel, men steker man dem kan man hälla på lite socker också så att det nästan blir lite karamelligt. Det är mycket gott!
Något form av nötsmör, oftast jordnötssmör, är väldigt viktigt för att göra min gröt komplett och det står nästan alltid minst en burk intryckt i skafferiet här hemma. Ett tag åt jag alltid min havregrynsgröt med kardemumma, päronmos och lite Nutella , det blev en riktig lyxgröt det! Andra goda grejer att ha i eller på sin gröt tycker jag är banan (gärna att den får koka med i gröten, då blir det lite extra krämigt), frysta hallon, granola, alla typer av nötter, kakao och så klart klassikern, lingonsylt! Och så måste allt toppas med någon go dryck, typ havredryck.
Eftersom jag kom hem från Europat och mer specifikt Österrike för en vecka sedan nu tänkte jag ta tillfället i akt och skriva lite om den lilla by där som var min hemort i några månader. Österrike ligger rätt mycket mitt i smeten av Europa, med noll procent kust och hundra procent bergskedja i form av Alperna. Man pratar tyska och helt okej engelska, tycker fortfarande att cash is king och äter gärna wienerschnitzel med pommes. Andra matspecialiteter är frittatensoppe (grönsaksbuljong med strimlade pannkakor i) eller kaiserschmarrn (en efterrätt som är som en blandning av sockerkaka och pannkakor). I Österrike bor det ungefär 8 miljoner och i den lilla byn Uttendorf där jag huserade går invånarantalet upp till drygt 3000. Lite som Borensberg, så med andra ord bytte jag bara en liten by mot en annan.
Uttendorf ligger mitt i en dal med berg och glaciären Weissee runt om och är man där på vintern befinner man sig väldigt nära ett av Österrikes största skidområden . Jag har inte varit där vintertid ännu och är inte heller ett superstort fan av utförsåkning (om den inte sker i långa, snälla, blåa backar) så tyvärr får jag ställa mig rätt neutral till huruvida skidåkningen där är 5+ eller inte. Aktiviteter sommartid har jag dock bättre koll på, och om detta tänkte jag berätta idag. Häng med!
Hur tar jag mig dit?
När jag tog mig ner till Uttendorf var jag fripassagerare på en bussresa med ungdomar från Linköpings stift som skulle besöka hotellet jag jobbade på, och slapp på så vis att sätta ihop min resa själv. Det tog visserligen 36 timmar men jag kunde bara hitta ett ledigt säte, luta mig tillbaka så bekvämt som möjligt och låta busschauffören hålla koll på vägen. Hotellet jag jobbade på är ägt av en svensk familj och hade svenska bussresor som huvudsakliga gäster så känner man sig okej med buss och att hänga med på en redan strukturerad resa med främlingar är det absolut ett sätt att ta sig ner. Bor man i Östergötland vet jag att både Vikingbuss och Vadstenabuss anordnar bussresor sommar- och vintertid till Uttendorf, men troligen finns det ännu fler bussbolag att välja på. Det kostar såklart en del men oftast ingår då hela resan, frukost och middag samt guidade vandringar. Absolut ett alternativ om man inte pallar fixa så mycket själv (vilket jag förstår till 100 %, mvh lat tant) och alla de bussresor vi hade som gäster slog mig som väldigt goa och trevliga gäng!
”Men jag vill åka tåg!!” säger du? Absolut, det går också! Jag har själv ingen erfarenhet av sträckan Sverige-Uttendorf via tåg men ingenting är omöjligt. När jag själv har rest med tåg har det alltid skett med hjälp av interrailkort, som alltså ger en ett antal resdagar inom en viss tidsram och på resdagarna kan en då åka med på vilka tåg en vill genom att visa upp sin interrailbiljett. Vissa sträckor behöver man platsreservera och då kostar det extra, och den kostnaden är alltifrån 50 kronor till 500, lite beroende på vilket land du åker genom. Det går också att köpa lösbiljetter till varje tågresa, ungefär som när du åker tåg inom Sverige. Det varierar vilket av Interrail eller lösbiljetter som blir billigast och båda alternativen har både för- och nackdelar, det är rätt mycket upp till dig själv vilken typ av resa du är ute efter.
Ett förslag på reserutt skulle kunna vara att du tar dig till Köpenhamn och därifrån åker tåg till Hamburg. I Hamburg kan du antingen göra ett stopp och ta in på hotell/hostel/airbnb över natten eller så bokar du plats på ett nattåg och vaknar upp i Wörgl i Österrike dagen efter. Fördelen med nattåg är att du sparar både tid och pengar, men samtidigt är Hamburg en väldigt fin stad som jag gärna vill spendera mer tid i någon gång. Från Wörgl tar du tåg till Zell am See och har du väl kommit dit är det bara att hoppa på det lilla regionaltåget som går Zell am See – Krimml en gång i timman och hoppa av vid Uttendorf Stubachtal! Det tåget ingår vad jag har förstått det som inte i ett Interrailpass men en enkelbiljett kostar 4.50 euro och går att köpa både kontant på plats och via ÖBB:s mobilapp. Stannar du i Hamburg över natten kan du dagen efter åka tåg till Munchen, byta till ett tåg till Wörgl och sedan göra exakt samma resa som om du tagit nattåget! Väljer du att ta nattåget tar resan ungefär 24 timmar, vilket ändå är helt okej med tanke på att du tar dig typ halvvägs ner i Europa. Bra appar/hemsidor är Tysklands tågbolag, Österrikes tågbolag samt Interrails officiella app för att planera tågresor hit och dit.
Vad ska jag göra då?
Så du har kommit fram! Välkommen! Det är kanske en av de mindre byarna du satt din fot i men låt dig inte luras, det finns ändå en hel del att hitta på där i och runt omkring. Varsågod att anteckna!
Är du en vandringsperson och känner för att kickstarta direkt kan du snöra på dig bra skor och knalla rakt upp genom hela byn. Det är bra skyltat och du vill följa skyltarna mot Liebenberg, som alltså är ett värdshus (eller gasthaus som de kallas i Österrike) längst upp i byn. Det är en sträcka på ungefär 3 km och den slingrar sig uppåt i serpentinsväng efter serpentinsväng, vilket fick mig att inse att min kondition kanske inte riktigt var så bra som jag hade hoppats. Hehe. På vägen upp kommer du troligen gå förbi Keltendorf, som är en liten by, uppbyggd för att se ut så som det gjorde när kelterna bodde där. Passa på att ta en paus från vandringen, dricka vatten och lära dig lite historia på köpet! Väl uppe på Liebenberg kan du käka någonting gott (förslagsvis glass) och njuta av utsikten innan du tar dig ner igen, och har du tur får du se kor också!
Känner du inte för att anstränga dig så värst mycket finns det en anlagd badsjö i utkanten av Uttendorf, med diverse aktiviteter såsom hopptorn, rutschkana och lekplats runtom. Runt sjön går det en promenadsträcka på en knapp kilometer och det finns även en liten kiosk där du kan köpa glass eller pommes frites. Hela badplatsen är i väldigt fint skick, vattnet hyfsat varmt och jag har spenderat många timmar där i sommar. Om du vill ge dig ut på en längre promenad men inte är ett så stort fan av uppförsbackar rekommenderar jag dig att gå ett tag längs med floden Salsach som rinner längs med järnvägen. Du når den genom att gå nedåt i byn, förbi SPAR och över bron som floden flyter under. Sedan finns det fina sträckor både åt höger och vänster, där den högra erbjuder mer skog och den vänstra mer flod och grusvägar. Där finns det också stora chanser att få se kor, och av egen erfarenhet är de promenadsträckorna några av mina allra bästa i livet! Jag är väldigt glad över att vara hemma men är det något jag verkligen saknar så är det mina promenader utmed floden!
Någon dag kanske du känner för att se något annat än Uttendorf och då är ett tips att ta tåget och dra iväg! Du skulle kunna gå av i Mittersill, som är en annan gullig liten by några kilometer bort. Där kan du antingen bara gå runt och strosa (det finns ett väldigt fint torg där man gärna tar sig en fika) eller så spenderar du dagen på Hohe Tauern National Park Information Centre! Det är ett museum som handlar om nationalparken Hohe Tauern (som Uttendorf är del av) och som är ytterst pedagogiskt och ljuvligt utformat! Där finns utställningar om både nationalparkens djur- och mineralliv men det allra häftigaste är nog ändå panoramavyn som de visar över nationalparken i alla årstider. Jag stod där och försökte titta på allt hur länge som helst.
Ett annat alternativ är att ta tåget ända till sista hållplatsen och beroende på vilket håll du åker åker hamnar du antingen i Krimml eller Zell am See. I Krimml föreslår jag att du knallar bort till vattenfallen, som är några av Österrikes högsta vattenfall man kan gå längs med och titta på. Det är en rätt jobbig stigning att ta sig hela vägen till toppen men det är värt det, dels för utsikten, dels för att kroppen bara pumpar i en endorfiner. Och också för att man kan käka hur mycket pizza man vill efteråt. På ämnet pizza, i Uttendorf finns det endast en pizzeria men den pizzerian gör så FANTASTISKA pizzor att du inte behöver något annat. Jag, som ibland äter ost, skulle kunna äta deras quattro formaggi med 4 olika ostar på tills jag stupar! Ska du göra en enda sak i Uttendorf, då ska du äta pizza här!
Tar du tåget åt andra hållet hamnar du till sist i Zell am See, som nog ändå får räknas som en hyfsat stor stad, och där finns goda strosmöjligheter! Bland annat finns det en mysig bokhandel, en maxad inrednings/turistaffär och några små ekoshoppar med lokalt producerade råvaror. Känner du för att gå ännu mera finns sjön alltid nära till hands. Att gå runt hela blir cirka en mil långt, men det är också fint att bara gå en bit och sedan vända. Dessutom finns där världens godaste glass, jag och Sanna (som jag bodde med under sommaren) skaffade en tradition av att åka in med tåget, klara av ett gympass (Sanna) eller en långsam löptur (jag) för att sedan äta så mycket glass vi bara orkade. Deras pistageglass kan mycket väl vara det godaste jag har smakat i livet!
Till sist är en mycket cool grej du kan göra att ta lokalbussen upp i bergen för att vandra runt lite på glaciären Weissee! Den är fylld med snö nästan året runt och att ta sig dit är smidigt, för bussen kör ända upp till liftstationen. Väl på plats högst upp finns olika leder att gå för att nå ända till snön, det beror på din lust/energi/möjlighet men det är bra skyltat och vid startstationen finns dessutom anställda som gärna hjälper dig. Jag hann bara dit en gång men det var en väldigt cool upplevelse och nästan lite overkligt att ta in, det var i slutet av augusti och väldigt varmt nere i byn men jag stod med vindjacka på och kramade snöbollar!
Såklart finns det mycket mer att göra och Österrike är på många sätt ett ultimat land att vandra i, men mina kunskaper inom det området är tyvärr inte så stora. Jag gick på en hel del vandringar i somras men hängde nästan alltid med våra gäster och blev guidad av min chef, så namn på platser och leder föll ur minnet rätt fort. Tipsar dig dock om att ta hjälp av personalen på ditt hotell, de sitter ofta inne på stor kunskap om vad du kan hitta på och hur du tar dig dit!
Har du tagit dig ända hit ner, varsågod, du är värd en applåd! Och hamnar du någon gång i Uttendorf, hör av dig så kan jag bli lite nostalgisk. Stor kram på er alla
Hallå där allihopa! Ebba här. När Johanna gav er sin bullmormor-helg tänkte jag det var väl motiverat för mig att ge min kulturtantshelg. Helgen började nästan redan på torsdagen. Efter en lunchbuffé tillsammans med en väninna på vegetariska/veganska restaurangen Légume i Uppsala så bar det av mot Stockholm för att möta upp min pappa.
Vi gick och såg Cher’s Here I go again tour vilket verkligen var en upplevelse utan like. Jag hade förväntat mig att konserten skulle vara kul men det var verkligen bra på riktigt. Trots att hon är 73 år så har hon en enorm röst och en fantastisk scennärvaro med minst lika många klädbyten som låtar. Konserten bestod av hennes ”greatest hits” plus några av hennes Abba – tolkningar och det var så roligt att se och lyssna på. Ett stort bonus också för hennes extremt långa mellansnack om att bli äldre som kvinna och äga det. Man kan tycka vad man vill om Cher’s musik men jag tycker verkligen det är fantastiskt att det finns en så pass känd (riktigt gammal) kvinna som bara ÄGER sin egen kropp, sexualitet och personliga uttryck. Hon är fruktansvärt cool och en riktig ikon enligt mig.
Fredagen spenderades med lite (med tyngd på väldigt lite) plugg, lunch med en väninna till min mamma och sen fika med en vän till mig. Mycket trevligt. På kvällen gick jag tillsammans med en väninna och några bekanta till henne på jazzkonsert på en av nationerna här i Uppsala. Det kryllade av folk så vi fick sitta med korslagda ben på golvet men det är väl egentligen det perfekta sättet att spendera en fredagskväll. Jag lyssnar i princip aldrig på jazz men det var riktigt, riktigt bra och bandet (som jag tyvärr glömt bandet på för jag är ingen riktig kulturkrönikör) skapade en riktigt fin stämning där inne. Strosade hem lycklig över kullerstensgatorna i Uppsala.
På lördagen senare så stack jag till Stockholm ännu en gång! Detta tillhör inte vanligheterna men mamma erbjöd mig en weekend i och med att min lillasyster (som hade fått andra planer inbokade) inte kunde och det säger man ju knappast nej till! Efter en lunch på det mycket tantiga caféet Vetekatten så gick vi och såg musikalen Så som i himmelen på Oscarsteatern som vi hade lyckats få biljetter till bara några dagar tidigare. Herregud! Jag tror både jag och min mamma satt och grät i princip konstant i två timmar och 45 minuter. Det var väldigt längesedan jag såg filmen så jag hade glömt det mesta av handlingen men den levererades på ett så starkt och berörande sätt. Ensemblen var helt otrolig och jag spenderade cirka 3 timmar efter föreställningen med att sjunga olika stämmor till Gabriellas sång vilket är ett mycket gott tecken på hur mycket jag tyckte om föreställningen. Faktiskt bland det bästa jag sett på scen någonsin och absolut en av årets kulturella höjdpunkter! Rekommenderar alla att se den om ni har möjlighet.
Söndagen var jag väldigt trött efter alla kulturäventyr. Det blev en seg hotellfrukost vilket kändes otroligt lyxigt innan jag bar mig av tillbaka mot Uppsala. Åt brunch tillsammans med en väninna jag inte träffat på många år, vilket var väldigt mysigt och efter det kollapsade jag ihop efter en av de bästa helgerna på länge.
Ingen har riktigt frågat, men jag tänkte ändå ta tillfället i akt och redogöra för min helg lite, för den är den första på länge som verkligen gjort min inre bullmormor nöjd och lycklig. Häng med!
Helgen började i fredags kväll med att jag och min mamma tog en tripp till affären och inhandlade lite nödvändigheter. För mig var det första gången på 4 månader som jag strosade runt bland Östenssons alla varor och även om det mesta var sig likt fanns det lite nytt där också. Bland annat hade florsockerförpackningen bytt utseende och såg så pass olik ut att jag höll på att inte hitta den. Jag handlade också lite lördagsgodis till mig själv, vilket påminde om min barndoms alla fredagar när jag och min lillebror följde med till affären och fick välja plockgodis för max 20 kronor var. En gång vet jag att vi slog ihop våra pengar och bad om lite extra, för att kunna köpa en paradisask som gemensamt godis. Den paradisasken är fortfarande den mest lyxiga och njutiga paradisask jag hittills ätit av.
Nåja, till middag i fredags blev det curry eftersom jag och mamma sett det tillagas i programmet ”Lyckomaten” på SVT av kocken Tareq Taylor. Det såg fantastiskt gott ut och innehöll några av våra gemensamma favoritingredienser, det vill säga linser och sötpotatis, så vi slog till! Nöjda blev vi också, det var en curry som dels gick väldigt lätt att laga och som fick en kryddig men ändå mjuk smak. Jag åt det med ris till, mamma med lite bröd, båda alternativen funkar prima! För den som är sugen hittas receptet här! Kvällsunderhållningen fick Doobidoo stå för och runt 11 bäddade jag ner mig själv i sängen, med en podd i öronen och ett sudoku i handen som lite nedvarvning innan jag släckte lampan. Vill verkligen slå ett slag för sudoku, för mig är det någonting som verkligen lugnar ner mig och på köpet får man känna sig lite smart!
Lördagen började med sovmorgon till ungefär 9 och efter frukost snörade jag på mig mina kängor och gick på en liten promenad. Det är så fint att få ha kommit hem till hösten tycker jag, löven skiftar i allt från grönt till brunrött och när solen tittar fram blir det sådär härligt krispigt i luften. Går man dessutom ner mot sjön här i byn kan man ha tur och få se allt spegla sig i vattenytan. Man blir ju religiös för mindre!
Väl hemma igen gav jag mig i kast med att baka tårta och spenderade någon timma i köket med att mäta ingredienser och vispa ihop bland annat kikärtsspad och socker det fluffigaste jag kunde. Receptet hämtade jag ifrån min och Ebbas gemensamma idol Frida Svanberg som driver Fridas vegobak och tårtbaket var som ett genomgående projekt för hela dagen. Sådant är rätt mysigt tycker jag, att ge sig på lite mer tidskrävande bakprojekt som man kan återkomma till under dagen men samtidigt hinna göra annat under pauserna. Under mina pauser igår passade jag dels på att göra lite mer nyttiga saker som att organisera om i min garderob och dels på att sitta i soffan med min katt Wilhelmina i knäet och titta lite på serier.
Fram emot seneftermiddagen blev det så dags att montera tårtan och greja med fyllningar och även om min tårta inte alls blev lika fin som originalet var det ändå kul att stå där i köket och fixa ihop allt. Man får ta till nödlösningar ibland också, mina tårtbottnar föll lite ihop så jag fick pussla ihop dem och täcka allt med smörkräm men hey, det är ju egentligen ingenting som synd ändå! Till middag åt vi tacos och sedan mös mamma och jag med te och nötter framför första avsnittet av Så mycket bättre!
Söndagen började med skogspromenad för när mamma berättade att hon skulle upp till spåret och springa med sin väninna passade jag på att hänga med. Jag lyssnade på några av mina favvolåtar och klafsade runt 5-kilometersslingan, vilket var väldigt mysigt. Så SÅ betuttad i alla höstlöv! Efter lunch packade vi in oss i bilen, jag med tårtan i knäet, och så styrde vi kosan mot Motala för att hälsa på farmor och farfar. Jag har inte sett dem sedan i juni så det var också väldigt fint att få kramas och bli uppdaterad på det senaste i deras liv. Både mormor och morfar samt farmor och farfar har bott nära under hela min uppväxt och jag blir som mer och mer tacksam för dem och för relationen till dem ju äldre jag blir. Dels bär de på så mycket spännande kunskap, dels är dem och deras hem trygga platser för mig att landa på när jag behöver ladda batterierna lite.
Nu är vi precis hemkomna och har resten av kvällen framför oss som ett litet oskrivet blad. För mig ska den nog innehålla mycket te, lite kvällsmat och kanske någon form av kreativt skrivande om jag lyckas hitta den där inspirationen som jag tappar bort rätt ofta. Jag önskar er alla en trevlig kväll, så hörs vi!
För första gången på väldigt länge sitter jag i mina föräldrars kök och skriver på min något sega dator, istället för på en balkong i Österrike. Jag har hittat hem till Sverige, tidigare än jag från början tänkte men också verkligen på tiden. Sedan den 1 oktober har jag tågluffat med en väninna från min tid på folkhögskola och vi gjorde stopp i både Wien, Bryssel och London/Cobham. Förra sommaren tågluffade jag för första gången med en annan väninna och eftersom jag verkligen gillade det och helst inte vill flyga tänkte jag slå två flugor i en smäll och ta tåget hem från Österrike. Under tågluffens gång blev jag dock tvungen att inse att min ork och mina energinivåer inte var där de brukade vara. Jag var trött mest hela tiden, längtade ihjäl mig efter min familj och tryggheten de ger mig och var ärligt talat inte en så rolig resekompis. Jag gav mitt allt för att hitta glädjen och peppen inför att vara ute på resande fot på obestämd tid men efter att ha letat förgäves i 2 veckor beslutade jag mig för att ge upp och dra hem. Emma, min väninna, och jag hade ett redigt snack i en trappa och bestämde oss gemensamt för att dela på oss. Hon är fortfarande ute och äventyrar och jag följer hennes inlägg på Instagram med stor glädje, och jag blev upphämtad på Linköpings centralstation av min kära far i onsdags morse. Faktiskt på dagen exakt fyra månader efter att jag och Sanna kommit till Uttendorf för första gången.
Jag säger ofta till folk i min närhet att det alltid är okej att ge upp, att man inte behöver slutföra allt, att det inte är något misslyckande att inte orka kämpa ända in i kaklet, men i ärlighetens namn är jag väldigt dålig på att applicera samma råd på mig själv. Jag var nog bara en hårsmån från att stanna kvar på tågluffen och ta mig igenom den på ren envishet, trots att det egentligen var rätt tydligt att jag bara behövde få komma hem, sova i 2 evigheter och inte uppleva så mycket. Efter en sommar utomlands som verkligen utmanat mig, lärt mig en massa och fått grenarna på ”jag-trädet” att skjuta i höjden är det kanske inte så konstigt att jag inte pallade så mycket mer? Att resa och se nya ställen är kul, men det går nog också en gräns där man inte längre orkar leta bra tågförbindelser, försöka prata med folk som kan halvbra engelska eller se massa coola grejer. Jag fick i alla fall inse att min gräns var dragen och att jag inte hjälpte någon genom att fortsätta gå över den. Det var svinjobbigt att bestämma sig för det, bland annat för att det kändes som ett så totalt svek mot Emma och för att jag själv tog det som ett så tydligt misslyckande. Jag brukar ofta slutföra det jag tar mig för och att då ge upp på det här sättet var jobbigt.
Men, som min pappa påpekade för mig, att ge upp tågluffen var också på något sätt att välja mig själv och mitt välmående. Att prioritera mina känslor och min energi över ett ”misslyckande” och någon dum tanke om att alla andra skulle besvikna på mig för att jag inte kämpade tillräckligt mycket. Såhär med facit i hand var det ett jobbigt men så viktigt beslut. Jag har varit hemma i 2 dagar nu men känner redan att min kropp har slappnat av på ett väldigt välbehövligt sätt och att den där energin jag saknat sakta men säkert börjar fyllas på. Att ibland faktiskt våga lyssna på sina känslor och det man behöver kan vara fruktansvärt svårt men också obeskrivligt värdefullt!
Just nu bor jag återigen i samma hus och by där jag växte upp, och min plan är att stanna här ett tag nu. Vikariera på förskolor här och där men också lägga tid på att faktiskt vara ledig och inte göra så himla mycket. Ta lite sommarlov, några månader i efterskott. Jag hoppas kunna hitta tid till att skriva mycket, baka mig igenom alla recept jag sparat, gå på långpromenader, läsa bra böcker, hälsa på folk i Sverige jag gillar och som jag inte sett på väldigt länge, förhoppningsvis bidra till den här bloggen med diverse recept, lovprisningar till korsord och vardagsskildringar och sådana, lugna, mysiga grejer. För att fortsätta på trädliknelsen ska jag ge mig själv tid att rota mig på nytt, efter allt det som sommaren lärde mig.
Jag önskar er alla en glad fredag och hoppas att den får bli till tid för återhämtning för er! Själv ska jag laga curry med min mamma och kanske titta på någon mysig film. Kram!
För sisådär två veckor sedan besökte jag Uppsala Stadsteater för att se uppsättningen ”Pennskaftet” baserad på Elin Wägners roman från 1910. Pjäsen fokuserar på huvudkaraktären Barbro, som går under smeknamnet Pennskaftet, som är en av de allra första kvinnliga journalisterna i Sverige vilket försätter henne i en utsatt men samtidigt privilegierad position som kvinna. Hon är även mycket engagerad rörelsen för kvinnlig rösträtt och historien följer henne och hur hon slits mellan sin nyfunna kärlek och den feministiska kampen.
Jag tyckte verkligen jättemycket om den här pjäsen! Den är uppsatt på Uppsala Stadsteater för att fira 100 år av kvinnlig rösträtt och den festliga stämningen fanns verkligen med genom hela pjäsen även om det även fanns mycket motgångar och mörker. Just nu är jag inne i en period där jag är smått besatt över svensk historia runt sekelskiftet när de olika folkrörelserna var som mest betydelsefulla och den tekniska utvecklingen gick i rasande takt. Så det var spännande att se en pjäs från den tiden och jag tycker uppsättningen gjorde ett mycket bra jobb med att fånga 1900-tals känslan, samtidigt som det även fanns mycket moderna inslag som gjorde den relevant för en publik år 2019.
Malin Persson och Peshang Rang är fantastiska i rollerna som Barbro och Dick, och överlag är det riktigt maffig uppsättningen där ögonen ständigt letar sig tvärsöver scenen när något nytt sker. Handlingen kändes väldigt relevant, även för nutidens feministiska diskurs och jag tyckte det var väldigt intressant hur den feministiska kampen ställdes i kontrast mot heterosexuella normer och förväntningar för det är verkligen en fråga som fortfarande är aktuell att diskutera. Jag blev också förvånad över hur rolig den var och jag skrattade högt flera gånger åt många av de mer komiska inslagen.
Bitvis kände jag att pjäsen skulle kunnat gått betydligt djupare i en del av de problem som presenterades och det var mycket som låg under ytan som jag gärna hade sett bubbla upp ännu större. Dock uppskattade jag verkligen klassperspektivet som Pennskaftet erbjöd. De kvinnor från den övre medelklassen som var engagerad i rösträttsrörelsen framställs ofta i ett änglalikt ljus i modern tid men genom att belysa andra kvinnors perspektiv öppnande pjäsen upp för en bredare diskussion. Pjäsen tog upp klassperspektivet men istället för en stor konfrontation så inbjöd det till ett alternativt synsätt som gav publiken egen möjlighet att problematisera situationen. Mycket väl gjort och något som jag verkligen tyckte förhöjde upplevelsen.
Pennskaftet spelas på Uppsala Stadsteater fram till den 21 november och om du har tid och möjlighet så rekommenderar jag verkligen att gå och se den för det var en riktigt rolig men samtidigt tankeväckande upplevelse.
Medverkande: Maggie Smith, Michelle Dockery, Hugh Bonneville, Laura Carmichael m.fl.
Speltid: 2 timmar 2 minuter
Hallå allihopa, det är Ebba här igen. Så för någon vecka sen ungefär besökte jag Fyrisbiografen här i Uppsala med en god väninna för att se den nya Downton Abbey filmen. Downton Abbey är en av mina absoluta favoritserier så jag såg verkligen framemot att se den nyinspelade filmen. Innan jag berättar mina åsikter ska jag säga att detta inte är en film som bör ses utan att först ha sett tv-serien, för det skulle göra den i princip omöjlig att förstå.
I Downton Abbey filmen får den aristokratiska brittiska familjen Crawley besök av kungen och drottningen vilket skapar stress och drama hos både familjen och deras många tjänare. Samtidigt knyts lösa trådar ihop och nya relationer byggs. Rent handlingsmässigt kan väl någon knappast påstå att detta är en ”bra” film med generell definition. I princip allt som tv-fansen möjligtvis skulle kunna hoppas på händer i denna film och det är en lång 2 timmars resa där klyscha på klyscha kastas över tittaren. Ibland är det nästan så att jag himlar med ögonen för att det är riktigt, riktigt ”cheesy” och överdrivet lyckligt.
Men samtidigt, eftersom jag är en av de där inbitna Downton Abbey fansen så älskar jag det. Jag ger ifrån mig små skrik när det går bra för mina favoritkaraktärer och fäller en tår i slutet när allt är över. Det är lite som efterrättsbufféen efter julbordet, det är egentligen alldeles för mycket på alla sätt och vis men samtidigt kan man inte låta bli att plocka och smaka på allt.
Trots den bristande handlingen måste jag ändå ge en eloge till den fantastiska miljön. Scenografin är, likt tv-serien, nästintill perfekt och det är verkligen ett kostymdrama i sin rätta bemärkelse, där varje liten scen är en fröjd för ögat. Det går verkligen att se filmen utan att bry sig om handlingen eller karaktärerna och ändå få en upplevelse. Skådespelarna var riktigt bra enligt min mening och det var ändå imponerande hur varje karaktär lyckades få sin egen historia och karaktärsutveckling under enbart 2 timmar.
Överlag så skulle jag säga att det här är en relativt dålig film men eftersom jag är ett så pass stort fan som jag är så älskade jag den. Skulle absolut rekommendera den om du gillar serien för det var en riktigt fin karamell, men om du är lite halvintresserade så skulle jag råda dig att avstå.
A single man är en av de få HBTQ+ fokuserade romanerna som publicerades innan rörelsen riktigt mobiliserades och fick politisk uppmärksamhet vilket har gjort den till en klassiker inom ”genren”. Christopher Ishwerwood är annars främst känd för att ha författat Farväl till Berlin, som ligger grund för den hyllade filmen och musikalen Cabaret (min favoritmusikal kan tilläggas, kommer aldrig komma över slutscenen i filmen så länge jag lever).
I A single man får vi följa den äldre medelålders akademikern George inte långt efter bortgången av hans livspartner Jim. Romanen är snarare en lång novell på runt 150 sidor som följer George under en dag från morgon till sen kväll. Det är en känslomässig skildring av sorg och saknad men samtidigt en slags desperat vilja att hitta glädje i livet. Berättelsen är egentligen enkel men utförandet är otroligt komplex och laddat med underliggande känslor och tankespår. Det finns en tydligt samhällskritisk bakgrund och George HBTQ+ identitet får verkligen utrymme. Jag blev faktiskt förvånad hur pass relevant boken kändes trots att den är skriven och publicerad under 60-talet och mycket av den diskussion som sker kring identitet och tillhörighet är sådant som likaväl skulle kunna stått skrivet i en nutida roman.
George är en väldigt pretentiös karaktär och egentligen inte någon jag känner någonting speciellt för, men hans nästan hatiska, mycket skeptiska relation till sin omvärld samt hans djupa saknad gör honom väldigt komplex och intressant. Boken har så många trådar och ärligt talat ska jag säga att jag inte riktigt förstod allting på djupet vilket möjligen drog ner lite av läsupplevelsen. Men jag tror verkligen detta är en bok som tåls att läsas om många gånger för att verkligen greppa handlingen och alla de underliggande frågorna och perspektiven. Den är väl värt den tiden.
(Typsnittet valde att ändra på sig och bli helt märkligt ungefär mitt i texten, jag har cirka noll koll på varför men tills jag löst det hoppas jag att ni kan stå ut och läsa ändå :)) )
Titel: Den lille vännen (eng titel: The Little Friend)
Författare: Donna Tartt
Publicerad: 2002
Slidor: 633
Ebba klår mig absolut om vi skulle få för oss att ha någon tävling i antal lästa böcker under sommaren (här i Österrike bjuds det på 25 grader och sol idag så jo, september är fortfarande sommar) men idag tänkte jag recensera boken jag nyss läste ut!
Jag stiftade bekantskap med Donna Tartt första gången i tredje ring i gymnasiet när vi i svenskan fick i uppgift att läsa hennes debutroman ”Den hemliga historien” och sedan ha boksamtal kring den. Vi gick snäppet längre och skaffade både en gruppchatt på messenger och hade middag med just boken som tema där vi mest diskuterade vem av karaktärerna vi trodde var snyggast. Tartts debut handlar om ett kompisgäng på ett universitet, som håller sig avskilda från resten av eleverna och spenderar dagarna med sin professor, lär sig grekiska och latin och dricker mängder med rödvin. En kväll spårar det ur och vännerna försöker efter det ta sig ur en fruktansvärt trasslig situation så gott de kan. Det är en helt fantastisk bok som tog oss alla med storm och jag har fortfarande inte vågat läsa om den, av rädsla för att den inte kommer leva upp till den starka upplevelsen den gav mig första gången. Tartt beskriver alla karaktärer och deras agerande väldigt grundligt och även om jag inte direkt respekterade allt de gjorde förstod jag alltid varför de gjorde det. Kommer också ihåg att jag framförallt knöt an starkt till Richard, bokens huvudkaraktär som dock mest beter sig som en sidokaraktär, och relaterade mycket till hans desperata längtan att få tillhöra en grupp.
Det är en fantastisk bok och jag hoppas att jag någon gång ska läsa om den och återupptäcka besattheten, men idag ska det inte handla om den utan om Tartts andra bok som utkom 10 år senare efter debuten.
”Den lille vännen” utspelar sig i ett litet samhälle i den amerikanska södern och handlar om familjen Cleve och hur den tragedi som utspelade sig för 12 år sedan fortfarande påverkar dem. Första meningen lyder:
”Charlotte Cleve skulle under återstoden av sitt liv förebrå sig själv för sin sons död därför att hon hade beslutat att servera morsdagsmiddagen klockan sex på kvällen i stället för mitt på dagen, efter kyrkan, då familjen Cleve i normala fall åt den”
och jag måste absolut applådera Tartt för en väldigt fängslande inledning. Mellansonen Robin hittades mördad på baksidan av huset av grannfrun en mors dag och trots att både de två systrarna och mormodern befann sig utomhus såg ingen någonting och mordet klarades aldrig upp.
12 år senare lever pappa Cleve med sin älskarinna i en annan del av landet, mamman och storasyster Allison gör inte mycket annat utöver att titta på serier, sova och käka mintglass och hemmet underhålls av Ida, hemhjälpen som agerar mer förälder än någon av de biologiska föräldrarna gör. Mitt i detta finns Harriet, som var bebis när Robin dog men som nu blivit 12 år gammal. Hon ifrågasätter bibelstudierna, vill till skillnad från resten av familjen prata om Robins död och hans mördare och beskrivs som dragen till allt mörkt och mystiskt. Många av hennes lekar med de andra barnen går ut på att testa gränser och trösta ödet. Hennes bästa kompis Hely lyssnar alltid ivrigt på henne och under bokens gång hamnar de öga mot öga med både skallerormar och pistoler. Det är sommarlov och med Hely i släptåg bestämmer sig Harriet för att gå till botten med mordet på Robin, ett beslut som bland annat får en knarkhärva att nystas upp och relationer att sättas på prov.
Denna bok var en långkörare för mig och det var först de sista 100 sidorna som jag läste kontinuerligt och inte ville lägga mig ifrån boken. Innan dess läste jag några sidor här och där bara för att försöka ta mig framåt, vilket också ledde till att det tog mig närapå 3 månader att läsa ut den. En del har absolut med att göra att jag har lagt tid på att se serier (Sanna och jag tittade oss igenom två säsonger av Mandelmanns gård på några veckor, det säger väl en del om våra prioriteringar) lyssna på poddar och ringa hem istället för att läsa, men jag valde ju också att inte läsa för att jag tyvärr upplevde boken som rätt seg. Tartts styrka är hennes detaljrika och egna sätt att skriva på men vissa episoder i boken var för långdragna och för tyngda av beskrivningar att jag lite tappade intresset. Det finns ändå en gräns i hur länge det är intressant att få läsa om en bikaraktärs barndom till exempel, eller hur många gånger det känns spännande att Harriet och Hely ger sig ut på spaningar utan att hitta något nytt.
Det som räddar boken är dock Tartts förmåga att måla och beskriva personer på sådant sätt att det känns som att de skulle kunna sitta bredvid en och berätta bokens händelser själva. Boken växlar mellan olika personer som berättarröst och bland annat Harriet, Harriets mormor och en man vid namn Danny Rattcliff återkommer ofta och även om alla de tre hamnade i situationer väldigt långt ifrån mitt liv var deras känslor och tankar så väl skrivna att jag hamnade där i handlingens centrum tillsammans med dem. På slutet blev det så pass obehagligt men ändå fängslande att jag vände blad med en liten klump i magen. Tarrt har ett speciellt sätt att skriva och det gör sig verkligen bäst när hon beskriver känslor eller tankegångar hos sina karaktärer, då är man där, tillsammans med dem.
”Den lille vännen” är inte en så omtumlande och stark bok som jag minns ”Den hemliga historien” men inte heller en dålig bok på något sätt. Den är bitvis rätt seg och långtråkig men slutet är gripande och jag är glad att ha läst den. Jag tror också att om jag läst boken mer kontinuerligt och sammanhängande hade uppfattat den som mer sammansatt och inte lika seg. Men summa summarum, en absolut läsvärd bok med starka karaktärsbeskrivningar!
Forever 61 