Om jobbiga beslut och att komma hem

18 oktober, 2019 foreversixtyoneLämna en kommentar

Hej vänner!

För första gången på väldigt länge sitter jag i mina föräldrars kök och skriver på min något sega dator, istället för på en balkong i Österrike. Jag har hittat hem till Sverige, tidigare än jag från början tänkte men också verkligen på tiden. Sedan den 1 oktober har jag tågluffat med en väninna från min tid på folkhögskola och vi gjorde stopp i både Wien, Bryssel och London/Cobham. Förra sommaren tågluffade jag för första gången med en annan väninna och eftersom jag verkligen gillade det och helst inte vill flyga tänkte jag slå två flugor i en smäll och ta tåget hem från Österrike. Under tågluffens gång blev jag dock tvungen att inse att min ork och mina energinivåer inte var där de brukade vara. Jag var trött mest hela tiden, längtade ihjäl mig efter min familj och tryggheten de ger mig och var ärligt talat inte en så rolig resekompis. Jag gav mitt allt för att hitta glädjen och peppen inför att vara ute på resande fot på obestämd tid men efter att ha letat förgäves i 2 veckor beslutade jag mig för att ge upp och dra hem. Emma, min väninna, och jag hade ett redigt snack i en trappa och bestämde oss gemensamt för att dela på oss. Hon är fortfarande ute och äventyrar och jag följer hennes inlägg på Instagram med stor glädje, och jag blev upphämtad på Linköpings centralstation av min kära far i onsdags morse. Faktiskt på dagen exakt fyra månader efter att jag och Sanna kommit till Uttendorf för första gången.

Jag säger ofta till folk i min närhet att det alltid är okej att ge upp, att man inte behöver slutföra allt, att det inte är något misslyckande att inte orka kämpa ända in i kaklet, men i ärlighetens namn är jag väldigt dålig på att applicera samma råd på mig själv. Jag var nog bara en hårsmån från att stanna kvar på tågluffen och ta mig igenom den på ren envishet, trots att det egentligen var rätt tydligt att jag bara behövde få komma hem, sova i 2 evigheter och inte uppleva så mycket. Efter en sommar utomlands som verkligen utmanat mig, lärt mig en massa och fått grenarna på ”jag-trädet” att skjuta i höjden är det kanske inte så konstigt att jag inte pallade så mycket mer? Att resa och se nya ställen är kul, men det går nog också en gräns där man inte längre orkar leta bra tågförbindelser, försöka prata med folk som kan halvbra engelska eller se massa coola grejer. Jag fick i alla fall inse att min gräns var dragen och att jag inte hjälpte någon genom att fortsätta gå över den. Det var svinjobbigt att bestämma sig för det, bland annat för att det kändes som ett så totalt svek mot Emma och för att jag själv tog det som ett så tydligt misslyckande. Jag brukar ofta slutföra det jag tar mig för och att då ge upp på det här sättet var jobbigt.

Men, som min pappa påpekade för mig, att ge upp tågluffen var också på något sätt att välja mig själv och mitt välmående. Att prioritera mina känslor och min energi över ett ”misslyckande” och någon dum tanke om att alla andra skulle besvikna på mig för att jag inte kämpade tillräckligt mycket. Såhär med facit i hand var det ett jobbigt men så viktigt beslut. Jag har varit hemma i 2 dagar nu men känner redan att min kropp har slappnat av på ett väldigt välbehövligt sätt och att den där energin jag saknat sakta men säkert börjar fyllas på. Att ibland faktiskt våga lyssna på sina känslor och det man behöver kan vara fruktansvärt svårt men också obeskrivligt värdefullt!

Just nu bor jag återigen i samma hus och by där jag växte upp, och min plan är att stanna här ett tag nu. Vikariera på förskolor här och där men också lägga tid på att faktiskt vara ledig och inte göra så himla mycket. Ta lite sommarlov, några månader i efterskott. Jag hoppas kunna hitta tid till att skriva mycket, baka mig igenom alla recept jag sparat, gå på långpromenader, läsa bra böcker, hälsa på folk i Sverige jag gillar och som jag inte sett på väldigt länge, förhoppningsvis bidra till den här bloggen med diverse recept, lovprisningar till korsord och vardagsskildringar och sådana, lugna, mysiga grejer. För att fortsätta på trädliknelsen ska jag ge mig själv tid att rota mig på nytt, efter allt det som sommaren lärde mig.

Jag önskar er alla en glad fredag och hoppas att den får bli till tid för återhämtning för er! Själv ska jag laga curry med min mamma och kanske titta på någon mysig film. Kram!

// Johanna

Tanttankar

Uppkopplad, men till vilket pris?

15 augusti, 201915 augusti, 2019 foreversixtyone

Hej vänner, Johanna här!

Jag tänker rätt mycket på sociala medier och mitt mobilanvändande från tid till tid. Detta går way back och har varit en av mina intressefrågor sedan kanske 16-årsåldern. Jag läste boken ”Nedkopplad”, skriven av Susan Maushart, som är en populärvetenskaplig bok om en familj som lever utan tv, mobil och dator under ett halvår. Boken släpptes 2011 så appar som Instagram och Snapchat var inte uppfunna ännu men ändå hade Maushart reflekterat över att så mycket av familjens tid gick åt att sitta med varsin skärm framför sig. Det här är en av mina absoluta favoritböcker och jag läser om den minst 1 gång varje år, och fastnar varje gång för något nytt. I ettan på gymnasiet gjorde jag samma sak själv och levde utan min mobil/dator/tv i 2 veckor, och har sedan dess försökt stänga av och logga ut några gånger varje år. När den kristna fastan infaller före påsken varje år bestämmer jag mig ofta för att logga ut från Instagram, Youtube och Facebook, för det är verkligen appar som stjäl så mycket av min tid. Mitt gymnasiearbete handlade om ungdomars relation till Instagram kopplat till deras självbild och var superintressant att skriva och visade mig bland annat att Instagram är en guldgruva när det kommer till självhat, bekräftelsebehov och att jämföra sig orimligt ofta med andra och deras liv. Jag döpte den till ”Inget fult i mitt feed” för gemensamt för alla mina intervjupersoner var att det var så otroligt viktigt att bilderna i ens flöde stämde överens med varandra, och ingen var heller främmande till tanken att ta bort bilder man tidigare lagt upp, för att antalet likes var för få.

De två veckorna i ettan på gymnasiet då jag gjorde mitt egna experiment minns jag fortfarande som några av mina mest rogivande och kreativa veckor på länge. Efter att ha tagit mig genom abstinensen de första dagarna kändes det som att jag kunde tänka klart mina tankar på ett annat sätt, och jag återupptäckte glädjen i att skriva för hand. I mig bor det också en liten wannabevloggare och från de här veckorna har jag så många filmklipp sparade, för min hjärna kunde inte längre roa sig med andras vloggar utan försökte istället skapa egna. De videoklippen kommer nog aldrig att lämna min hårddisk men min kreativa sida fick ett så mycket större utlopp, och jag stressade ner så mycket. Det famns som inte så många lätta distraktioner kvar och inga likes att oroa sig över, så jag läste en massa, skrev dikter och bar runt på min lilla radio vart än jag gick. En av veckorna var också sportlov så då drog jag mest runt hemma, lagade mat och tog promenader. I min dagbok från den sista kvällen vet jag att jag skrev något i stil med:

”Det är nästan så att jag inte vill att den här grejen ska ta slut imorgon. Vad jag hoppas att jag ska kunna fortsätta hålla mig borta från min telefon, även när den är påslagen igen”

Såhär 6 år senare är jag fortfarande fast. Varje år försöker jag fasta från sociala medier, med ambitionen att lägga mer tid på Gud, på mina relationer, på kreativitet, på promenader, och varje år är tankarna om allt jag missar så starka att jag alltid fuskar. Loggar in igen ändå, scrollar igenom allt som hänt och inser att jag på ett sätt inte missat någonting och på ett sätt har allt hänt. Den allra första appen jag öppnar på morgonen är Instagram och det verkligen kliar i fingrarna av otålighet de mornar jag vaknar och tänker att jag inte ska kolla förrän om ett tag. Sedan går jag över till Facebook och till sist hamnar jag ofta på Youtube, där jag lätt kan spendera flera timmar i sträck.

Både sociala medier och Youtube kan absolut användas på goda sätt och det är plattformar där jag får massa bra tips, lär mig nya grejer och växer i mig själv och mina övertygelser om till exempel feministisk teologi, veganism eller mer hållbart resande. Men det är också plattformar där jag scrollar igenom en kompis kompis pojkväns lillasyrra feed utan att egentligen minnas vad jag skulle göra på min kompis sida från början, där jag följer hätska diskussioner om grejer jag inte ens bryr mig om (ja ”grannsamverkan i borensberg”, I’m looking at you) och där jag hamnar på ytterligare en video som pekar ut alla ”easter egg you’ve missed in Taylor swifts latest music video”. Styr man sin tid på ställen som Instagram och Youtube kan det verkligen bli så värdefullt för en, men jag tror tyvärr att jag är rätt dålig på just det. Jag mest bara… är på Instagram. Scrollar runt, går igenom allas händelser och hamnar på utforskasidan, där det för mig mest dyker upp olika skärmdumpar från Tumblr om diverse fanfics mellan olika karaktärer från Harry Potter. Jag följer visserligen rätt många vegokonton och kroppspositiva konton som stärker både min matlust och självkärlek, men samtidigt går jag ofta ur appen och känner att jag undrar var min senaste timme tog vägen. Youtube använder jag mest för att kolla på resevloggar eller på när andra personer spelar Sims. Det är visserligen rätt kul, men även där försvinner lätt tid utan att jag har riktig koll på vad jag har gjort.

En av de bra grejerna med Instagram, Ölandstips!

Sociala medier är så komplext för mig, för samtidigt som jag tycker mig spendera för mycket tid på de apparna så vill jag gå in igen så fort jag har en stund över eller känner mig uttråkad. Ett dilemma jag tror mig dela med väldigt många andra. Hur många av oss har tillexempel inte direkt fiskat upp mobilen för att kolla Instagram eller spela mobilspel när bussen är försenad? Eller gått in på valfri app för att fördriva tid när vi haft några timmar lediga och inte riktigt vetat vad vi ska göra med den tiden? Kanske inte med intentionen att hänga på Instagram 3 timmar i sträck men jag går ofta in bara för att kolla upp något specifikt, hamnar på en likande post, ser något kul klipp och så vips går klockan. Och det behöver nog inte nödvändigtvis vara något negativt men jag kan bli rätt trött på mig själv som ibland nästan låter mina appar styra över mig, när det ju egentligen är tvärtom. Rent logiskt fattar jag att Instagram är ett ting, ett objekt utan minsta chans att kunna styra mig, men ibland känns det som så när jag har tid över och mina fingrar som av sig själva hittar in i flödet.

Jag har absolut svårare att ha långtråkigt nu, än vad jag tycker mig minnas att jag hade innan mobilen blev en så stor del av mitt liv. Jag har alltid läst mycket men på senare år har det tragiskt nog minskat, för istället för att plocka upp min bok när jag har tid över plockar jag upp min mobil. Samma sak med kreativiteten, med promenader, med att titta på en riktigt bra film, med att baka eller bläddra i en tidning. Istället för att aktivt bestämma mig för att göra någonting tar jag upp mobilen, för jag ska bara ”kolla något” och så försvinner mer och mer av den där lediga tiden. Ibland känner jag också att jag har svårare att tänka klart mina tankar, för där är alltid ett meddelande, en ny youtubevideo, ett nytt inlägg på Instagram som pockar på min uppmärksamhet. Istället för att ligga i soffan, titta upp i taket och låta tankarna gå lite hur de vill så sträcker jag mig efter telefonen och den där kreativiteten och lugnet som kan komma av att ha långtråkigt uteblir, till förmån för ytterligare en like.

Jo, det är ett komplext ämne det här, jag vet inte riktigt vad jag landar i. Å ena sidan ser jag verkligen hur mycket gott det för med sig och all positiv inverkan det har på mitt liv i form av tips och inspiration, å andra sidan ger jag så mycket tid till någonting som inte ger alls mycket tillbaka.

Vad tänker ni? Och har ni några tips för att inte fastna så mycket i det meningslösa scrollandet?

Kram Johanna

Tanttankar

Streamingtjänster, miljö och demokrati

14 augusti, 201914 augusti, 2019 foreversixtyoneLämna en kommentar

Hej allihopa, Ebba här och jag är sugen på att skriva ett lite mer allvarligt inlägg så vi kör. Jag såg nyligen klart det sista avsnittet av Orange is the new black. Jag har följt serien sedan den först släpptes och även om jag inte riktigt tycker att de senare säsongerna har hållit samma kvalité som de tidigare så var det ett fint slut. Det var lite vemodigt att se det sista avsnittet som det alltid är med serier man har följt länge och där man har hållit karaktärerna varmt om hjärtat. Men att se färdigt serien fick mig börja reflektera lite över hur tillgängligheten till kulturen har förändrats under de åren då serien har producerats.

Orange is the new black var Netflix’s första egna serie som jag minns verkligen slog stort. När den första och andra säsongen släpptes kändes det som om alla tittade på den och den blev otroligt hyllad både av kritiker och vanliga tv-tittare. Serien blev ett av startskotten för att Netflix verkligen slog igenom i hemmen och sen dess har en rad olika prenumerationstjänster startat upp. Konkurrenter såsom Viaplay, HBO och Cmore men även tjänster inom andra områden såsom ljudböcker, tidningar, podcasts och musik. I Sverige och globalt har liknande tjänster exploderat och nu har vi tillgång till ett nästintill oändligt utbud av kultur och underhållning. Men vad innebär detta egentligen för vår syn på kulturen och vårt samhälle?

Vi kommer allt närmare ett samhälle där vi förväntar oss att allt ska produceras och levereras till oss exakt när vi vill ha det. Vi vill vara så bekvämliga som det bara är möjligt och på många sätt så tror jag utvecklingen till följd av detta är positiv. Tillgängligheten till kultur har ökat och streamingtjänster gör det enklare för människor att se en bra film eller lyssna på en intressant bok när de känner för det och ofta till ett lågt eller ickeexisterande pris. Jag tror också att utvecklingen är otroligt viktig för folk som lever på landsbygden eller av andra anledningar har svårt att ta sig till olika platser där kulturen finns tillgänglig.

Dock skapar det här vissa samhällsproblem och även en skiftning i vår kultur som jag tror kan ha negativa konsekvenser på längre sikt. Ett stort problem är det miljömässiga kostnader som Netflix och liknanden har. Streamingtjänster tar upp enorma mängder energi för att kunna fungera vilken ofta behöver komma från fossila bränslen som vi alla vet har en direkt påverkan på den globala uppvärmingen. Utsläppen från internet är jämförbara med utsläppen från flygtrafiken och detta energibehov ökar ständigt i och med vår ökande efterfrågan på uppkoppling och streaming.

Att bedriva streamingtjänsterna kräver även stora dataanläggningar som kan processa all information. Dessa kräver ofantliga mängder energi och stor markyta vilket kan skapa problem för båda människor och biologisk mångfald (för mer information om detta ämne rekommenderar jag varmt Klotet i P1’s avsnitt ”Molnet slukar energi – går det att lagra hållbart” från tidigare i år).

Ett annat problem är hur kraftigt dessa tjänster har börjat dominera marknaden. Visst finns det tjänster inom många olika områden såsom film och tv, ljudböcker och tidningar m.m. Men inom varje område finns det väldigt få aktörer som bedriver enorma vinstdrivande verksamheter. Det kanske går att nämna fem sex stora men inte mycket mer än så. Ett problem som jag ser är att dessa aktörer inte bara totalt marknaden utan också skapar sina egna serier och filmer som de marknadsför mycket mer än deras mer alternativa utbud. Trots att vi har större tillgång till mer film, tv och litteratur än någonsin förut känns det ändå som att vi alla lyssnar och ser på samma saker. Det finns tv serier från alla världens hörn och ändå ser alla på Game of Thrones och Stranger Things. Visst är det fantastiskt att vi kan dela kulturupplevelser över landgränserna men det enorma utbudet tycks ha lett till ett delvist monopol där väldigt få aktörer kontrollerar väldigt stor del av vår uppmärksamhet. Hur får vi nya idéer och perspektiv om vi allt snabbare rör oss mot en global monokultur? Vad händer om dessa plattformar börjar agera efter specifika politiska intressen och var finns utrymmet för mer icke-kommersiell kultur?

Jag tror det är farligt för demokratin att få, stora multinationella aktörer så som Spotify, Amazon Prime, HBO och Netflix har så pass stor kontroll över den global befolkningens uppmärsamhet och kulturkonsumtion. Samtidigt så är det otroligt hur enkelt det är att ta del av kultur i dagens samhälle och jag tror också att det har möjligheten att öka demokratin och förståelsen för andra människor om det faktiskt innebär en ökad mångfald i utbudet.

Vad tror du är det positiva och negativa med streamingtjänster?